En konstig vecka

Så har ännu en helg förflutit och en konstig vecka innan den. Det händer så mycket som man inte hade väntat sig fast man kanske borde sett tecknen. Det snurrar fortfarande rejält i skallen, men för det mesta låtsas jag att allt är som vanligt fast det inte är det. Jag försöker och försöker men jag vet ännu inte vart det här ska ta vägen.

Har varit och sett Grease med min tös idag, grabben fick jag inte med mig. Har gett upp både hot och mutor :-) I alla fall var det kanonbra! Skönt att komma hemifrån och fokusera på något annat än det som viskar i väggarna. Och näe, det spökar inte!

Ledig nu i två dagar till, sådär kan det bli när man byter helg o jobbar i förväg. Ska på föreläsning med Tomas Fogdö imorron och sen lite annat pyssel, måndagar brukar vara plottriga dagar. Men det är skönt att få vara ledig och softa lite...

Detta om detta, ska förflytta mig en trappa ner och se om barnen behöver mig....guess not *s*
Lite svårt att inse att dom är stora nu. Men så är det nog för alla mammor tror jag.

Några visa ord av den gode Jonas Gardell kanske:

att inte hålla fast vid det man uppnått
utan kasta det ifrån sig
som om det vore en lek
som fiskaren kastar abborren tillbaka i vattnet

den som vill behålla ska mista
så står det i bibeln

hur ska man kunna lära sig det?

Återuppstånden!

Ja det är sant som ni ser. Lilla O har återuppstått!

En sommar kom emellan, på ett sätt den bästa på länge, på andra sätt har det varit jobbigt. Men flytten gick bra till sist, försäljningen av radhuset också. Och har jag inte lärt mig nåt mer i livet så har jag dock lärt mig detta; det som ska till tippen behöver inte mellanlanda i förrådet i flera år. Man kan leva ändå :-)

Seg och lessen måndag idag, skallen full av gamla klyschiga citat i stil med "Vänskap är som ett bankkonto; man kan inte fortsätta ta ut om man inte sätter in också!" "Man måste våga för att vinna, ge nånting för att få nånting tillbaka" osv och bla bla bla. Bristen på kommunikation dödar allt levande. Och det kanske är det enda man kan vara helt säker på; att allt som lever måste dö??

Mannen i mitt liv heter Ulf. Det var han som gav mig mitt namn. Jag har varit honom trogen alltsedan 1979. Han är en klok man, en man med ord som tröstar och ord som får mig att gråta. Men också ord som fångar upp mina tårar och får mig att gå vidare.

Det finns en man till såklart, den jag kallar min sambo och som lever sitt liv bredvid mitt liv. Precis som två parallella vägfiler, jag vet inte ens om körriktningen är densamma. Men likförbannat löper dom parallellt och det ser ju fint ut. På ytan, och det är ju det som räknas.



Du kan resa så länge
och så långt
hand i hand med en lögn
tills du inte känner nånting längre
tills din själ faller i sömn
Men så länge du lever
slår ditt hjärta sina slag
och fast du blundar och förnekar
kommer ändå en dag
då du står naken i ljuset
hand i hand med din lögn
Och du vill släppa greppet
men det sitter som i kramp
Från och med den dan är det din egen kamp!

Släpp mig fri
Släpp mig fri
Släpp mig fri
Släpp mig fri

~Ulf Lundell 1985~